Omen Nemo
Jag har precis kommit hem från Stockholm, staden som aldrig sover.. förrens runt 0300. Lite NY-wannabe-city, men iallafall! My point - jag och Sanna åkte in runt 1300 (för att se filmen 'The Omen 666') vilket var ett stort misstag med tanke på att vi var tvungna att fördriva tiden med något.. shopping ............ nej, faktiskt inte. Det vi gjorde var att bosätta oss på en uteservering som hade soffor, fräscht va? ;)
Men själva filmen, omg, jag tror aldrig jag har varit så rädd i mitt liv för en film förut (vilket man märkte eftersom jag åt min Ben&Jerry's glass nonstop!!)! Innan filmen började satt jag nästan och grät, både jag och Sanna var helt i chock... och då visades lixom thrailers - som var barnvänliga. Whatever, har man byggt upp en spänning så har man... [filmen var underbart läskig, dock var slutet inte lika bra! Se den!]
En annan sak jag har tänkt på... När vi satt i biosalongen satt det en kvinna några tomma stolar ifrån mig. Hon åt chips (hon var en mager suck!) som tusan, och varken skrek eller hoppade till. Ibland såg hon ut över publiken som om hon var där för att se allas reaktion. Då slog tanken mig, att hon kanske var en aning... Nej, jag var så dum att jag trodde något sådant. Varför tänker man sånt, bara för att någon är annorlunda? Slår vad om att någon hade sagt "det är mamman i filmen" eller något liknande, bara för att påpeka att hon varken skrek eller hoppade till för en så läskig rulle. Är det inte dumt att bara för att någon är annorlunda och inte reagerar eller har samma värderingar på saker och ting som alla andra ska pekas ut, nästan hånas? Varför är man så rädd för att vara annorlunda när ingen egentligen vet vad som är normalt? Normalt - betyder inte det "genomsnitt", vad folk mest är? Men normalt är numera något som man MÅSTE vara, man måste liksom vara som alla andra, tydligen.
Åtta månader med min underbara pojkvän idag. Jag älskar dig, Tobias!
T
Men själva filmen, omg, jag tror aldrig jag har varit så rädd i mitt liv för en film förut (vilket man märkte eftersom jag åt min Ben&Jerry's glass nonstop!!)! Innan filmen började satt jag nästan och grät, både jag och Sanna var helt i chock... och då visades lixom thrailers - som var barnvänliga. Whatever, har man byggt upp en spänning så har man... [filmen var underbart läskig, dock var slutet inte lika bra! Se den!]
En annan sak jag har tänkt på... När vi satt i biosalongen satt det en kvinna några tomma stolar ifrån mig. Hon åt chips (hon var en mager suck!) som tusan, och varken skrek eller hoppade till. Ibland såg hon ut över publiken som om hon var där för att se allas reaktion. Då slog tanken mig, att hon kanske var en aning... Nej, jag var så dum att jag trodde något sådant. Varför tänker man sånt, bara för att någon är annorlunda? Slår vad om att någon hade sagt "det är mamman i filmen" eller något liknande, bara för att påpeka att hon varken skrek eller hoppade till för en så läskig rulle. Är det inte dumt att bara för att någon är annorlunda och inte reagerar eller har samma värderingar på saker och ting som alla andra ska pekas ut, nästan hånas? Varför är man så rädd för att vara annorlunda när ingen egentligen vet vad som är normalt? Normalt - betyder inte det "genomsnitt", vad folk mest är? Men normalt är numera något som man MÅSTE vara, man måste liksom vara som alla andra, tydligen.
Åtta månader med min underbara pojkvän idag. Jag älskar dig, Tobias!
T
Kommentarer
Trackback